På 1500-talet började ringarna placeras på vänster ringfinger och på 1600-talet föreskrev lagen vänster ringfinger till förlovningsringen.
Vänster ringfinger är det än idag.
Det finns skrönor om en artär (blodåder) som gick från ringfingret till hjärtat, eller att de flesta är högerhänta och man sliter mindre på ringen när den sitter till vänster.
Idag krävs det inte ens en ring vid förlovning, det kan räcka med löften om att man hör ihop.
Men vill man, byter paret ringar.
Vanligen väljs ringar av slät guld eller med diamanter för henne.
Redan för 2000 år sedan, i det antika Rom, bytte man ringar för att symbolisera äktenskap.
Förlovningsringar användes inte i Sverige innan kristendomen. Vi hade brudfästen som fungerade som ett avtal mellan bruden och brudgummens familj.
Då gavs fästegåvor och det var vanligt med ringar som detta.
Först när kristendomen etablerade sig kom förlovnings- och vigselringar.
Kyrkan menade att äktenskapet var ett heligt sakrament som fastställdes med ringar.
Trolovning var tidigare, fram till 1800-talets slut, ett löfte om giftermål.
Det var ett löfte som gällde enligt lag. Man lovade varandra trohet, ett äktenskap.
Men under 1900-talet blev trolovningen en tid för prövning man ”lovade i förväg” varandra ett äktenskap.
Den man förlovade sig med var man fäst vid, en fästman/fästmö.
Så familjerna bildade ett avtal om äktenskap, man måste ju se om familjerna passade ihop och lagen om fästning gjorde att familjerna och släkten, arvet och allt därtill skulle fortsätta.
Det gick inte att upplösa fästningen med mindre än att domstol avgjorde, bröt mannen den så blev det skadestånd och blev flickan med barn (med en annan man) fick han ett ännu större skadestånd.
När fästningen ingicks, var det starten på den nya familjen.
Man gjorde upp om en brudköpesumma, den summan eller de föremålen förhandlade familjerna fram och sedan fick den blivande brudgummen betala brudens familj.
Allt detta var vad vi idag kallar förlovning.
Löften fastställdes med ett handslag, mannen bad "om brudens hand" och bruden "gav honom sin hand".
Fortfarande tar brudparet varandras händer vid vigseln, oavsett om det är borgerligt eller ett kyrklig bröllop.
Föreläsning i framgångsrikt bemötande - konsten att få människor omkring dig att trivas! >> Kläder på begravning, vett och etikett >> Gäst på begravning, vett och etikett >>
@ 2019-, Er Man AB | info@etikettdoktorn.se | webbplatsöversikt